Jag drömmer om en ny svensk skolmodell.

Det är ett idé som är politiskt omöjlig att genomföra och ett allt för omfattande sociologiskt experiment, men ibland skadar det inte att lufta nya tankar och idéer.

Så här:

Avskaffa åldersklasserna i svenska skolan

Ålder är en demografisk tillhörighet, vilket är ett märkligt sätt att gruppera människor på. Om vi placerar 30 stycken 35-åringar i samma rum så upptäcker vi rätt snart att just ‘ålder’ inte är en naturlig gruppbildningsform för människor.

Vi människor älskar att bilda grupper, men du hittar sannolikt inte så många grupper på Facebook av typen ”Vi som är 35 år”. Inte för att det råder brist på försök; det finns i skrivande stund 21 grupper för alla som är födda 1998 där den största av alla dessa grupper har hela 17 medlemmar. Som jämförelse har ”Vi som har vedspis” över 13,000 medlemmar.

Vi är sociala varelser och vi skapar med enkelhet en sprakande gruppdynamik när vi samlas kring det som är gemensamt — som till exempel att äga en vedspis. Men demografiska obetydligheter, som till exempel ålder, är inget vi naturligt samlas kring. Därför är det ineffektivt, åtminstone ur ett gruppdynamiskt kommunikationsperspektiv, att försöka påverka en grupp människor som är sammanförda enbart på grund av deras ålder.

Men är det ens möjligt att avskaffa åldersklasser?

Vuxenhetens åldersnostalgi som främsta hinder

Alla vuxna har själva tillhört en årsklass och detta har förstås präglat oss alla. Blotta tanken på att avskaffa åldersklasser får därför en märklig psykologisk effekt:

För en vuxen är nästan alla skolminnen knutna till en åldersklass. Därför är det naturligt för många vuxna att ryggradsmässigt försvara idén om just sådana klasser; i realiteten försvarar vi då våra egna skolminnen! Vi upplever känslomässigt att en stor del av vår ungdom plötsligt hamnar under attack.

Men här gäller det att förstå och acceptera att barnen omöjligen kan ärva sina föräldrars minnen på samma sätt som de ärver deras DNA. De barn som växer upp utan åldersklasser kommer inte att sakna dem — annat än om deras föräldrar överför sin egen nostalgi på dem!

Därför är det, ironiskt nog, inte barnen som står i vägen för en vidareutveckling av den svenska skolan. Det är vuxenheten.

Den svenska skolans nya nivåklasser

Alternativet till åldersklasser är nivåklasser.

Grundtanken är enkel: I en nivåklass är alla eleverna i klassen på samma nivå. Och detta binder dem samman mer effektivt än att de råkar vara födda under samma kalenderår.

Det blir även enklare för läraren att undervisa en nivåklass, detta då alla i klassen har en homogen kunskapsnivå. Läraren behöver inte sänka nivån på undervisningen för att fånga upp dem som ligger längst efter — eller riskera att springa ifrån dem om undervisningen läggs på en högre nivå för att tillgodose de elever som för tillfället ligger längre fram.

Att avancera till nästa nivåklass erbjuder ger eleverna konkret social feedback — förtjänad grupptillhörighet.

Så, hur organiseras en sådan skola?

Nivåskolans organisation

När jag gick på gymnasiet delades undervisningen i matematik in per termin. Det första året läste jag kurs A och B, det andra året C och D och det tredje året E och F. Alltså totalt sex olika matematikkurser. På samma sätt är textböckerna i många delar av skolan partitionerade; de är skapade för att ”medeleleven” ska kunna avklara en del per termin.

För att stimulera eleverna, som i dagens medielandskap kan antas bli understimulerade mycket snabbare än någonsin tidigare, så är det rimligt att utöka antal nivåer i ett ämne från två per läsår till tjugo. Detta innebär att en nivåklass i normalfallet kan avklaras på ungefär två veckor.

En elev som går tolv år i grundskolan och som avancerar en nivå i matematik varannan fredag under hela skolgången skulle då uppnå Matematik nivå 240 (N240). Kärnämnen kan då till exempel studeras måndag till onsdag, valbara specialområden med gästlärare från andra yrken på torsdagar (då huvudlärarna får planeringstid) samt datoriserade nivåprov och egna studier på fredagar.

Klassrummen på ett vanligt låg-, mellan- eller högstadium räcker till eftersom alla elever på skolan har samma schema och då följaktligen går på sina nivålektioner i matematik exakt samtidigt. En mindre skola med få klassrum får gruppera nivåerna, exempelvis matematik nivå 1-5 i klassrum 1, matematik nivå  6-10 i klassrum 2 och så vidare.

Nivåskola ställer därmed krav på en helt ny sorts lärare.

Nivåskolans kärn- och specialistlärare

Framtidens lärare i nivåskolan behöver kunna undervisa i alla skolans kärnämnen. Att förmedla kunskap är huvudutmaningen och den i särklass viktigaste färdigheten för en pedagog, men tyvärr har det skapats en kult kring lärarnas behov av specialistkunskaper inom specifika ämnen. Detta är ett olyckligt missförstånd.

Att undervisa i matematik på högstadiet kräver inte att du har studerat matematik på magisternivå på högskola eller universitet. I många fall skapar en alltför djup förståelse av ett ämne en kommunikativ klyfta mellan pedagogen och den som ska undervisas. En lärare i exempelvis matematik ska rimligen lära sig att lära ut den matematik som lärs ut i grundskolan.

Eftersom kraven på ämneskunskaper på kandidat- och magisternivå sänks, så kan vi utbilda lärare som kan kan lära ut all den kärnämneskunskap som grundskolan ska tillhandahålla sina elever. Så, samtliga svenska låg-, mellan- eller högstadielärare behöver därför en ”utbildningsutbildning” med fokus på att lära sig att lära ut innehållet i samtliga kärnämnen.

Med en så pass tydlig och enhetlig roll för skolans pedagoger så kan vi förflytta stora resurser till en enda sorts lärarutbildning. På detta sätt kan vi attrahera en ny generation lärare som brinner för konsten att lära ut — istället för individer som är förtjusta i vissa skolämnen.

Nivåskolan gör betygen överflödiga

Efter tolv år i grundskolan, så skulle en elevs studieresultat kunna se ut på följande vis:

Svenska N187
Matematik N209
Fysik N228
Kemi N240
Historia N106
Samhälle N134
Idrott N140
Programmering N201
… och så vidare.

Med nivåklasser blir behovet av traditionella betyg överflödigt. Nivåerna blir på detta sätt en kunskapsprofil där mer av makten över betygsättningen har föflyttats från lärarna till eleverna själva.

Antagning till högre studier kan då göras baserat på vilken kunskapsnivå eleven har uppnått. Studiemotiverade elever kan gå framåt hur fort de vill i de ämnen de älskar, samtidigt som studieomotiverade elever får den tid de behöver utan att någonsin behöva känna sig som ”dummast i klassen”.

Den sociala årsklassens bevarande

Många känner nog en stor oro inför att årsklassen skulle försvinna.

Vi förknippar åldersklasser med klasskompisar i samma ålder. Att som förälder lära känna andra föräldrar med barn i samma klass. De ibland livslånga vänskapsband och hela det sociala rollspel som följer med att dela klassrum med jämnåriga — ibland med samma personer i hela tolv år.

Men, här är det viktigt att poängtera att detta var sociologiskt mer rimligt på den tiden då vi utbildade arbetskraft som ofta skulle stanna på en och samma arbetsplats i större delen av sina liv. Och lika viktigt är det för oss vuxna att acceptera att morgondagens elever kommer att sortera sina digitala cirklar med hjälp av digitala verktyg.

Men åldersklasserna behöver inte försvinna helt! Organisationsmässigt vore det möjligt att samla alla elever som är födda samma år för att genomföra skoldanser och friluftsdagar.